Återigen har det dykt upp ubåtar i Stockholms skärgård, eller vad det nu är? Och för många tycks observationerna sammanfalla med avgörande politiska beslut för Försvaret, så kallade budgetubåtar …
Den svenska förmågan att jaga ubåtar har nästan helt avvecklats de senaste 20 åren. Att återuppbygga den skulle kräva en oerhörd insats i tid och pengar. Och det finns nog de i försvaret som gärna skulle se att det skedde. Men om man för ett ögonblick tänker sig perspektivet hos, säg en rysk strateg. Om man i Moskva insåg att den politiska situationen i Sverige nu nått en punkt där man säkert kommer att öka satsningarna på försvarsmakten, hur skulle man då se att de helst föll ut? Vad skulle vara det minst dåliga ur ett rysk perspektiv: att den svenska armén gick från att vara siffror på ett Excell ark, till att vara samövad och användbar i både utrustning och numerär, att arsenalen till JAS-flygplanen räckte till i alla fall ett vapen per flygplan eller att man begravde sina nya tillskott av pengar i att bygga upp en förmåga som under sin tidigare glans dagar på 80- och 90-talet trots allt gick så där? (Man fick aldrig upp någon ubåt trots oerhörda ansträngningar.)
Nu har försvaret till sist sagt att det som skedde utanför Lidingö inte var någon ubåt. Men kommentaren ger ett intryck av rök och speglar, det är locket på, detta vill man inte diskutera ytterligare.
Poängen är inte att man ska sluta bry sig om främmande ubåtar, utan vems agenda det är att få till ett uppjagat samhällsklimat av att – så här kan vi ju inte ha det! Och så springer alla på det, politiker övertrumfar varandra om hur pengarna minsann ska användas, snarare än att fundera på mycket annat.
Det är nog inte sista gången det går konstiga svall och bubblar oroväckande på fjärdarna utanför Lidingö.
Före artikel
Nästa artikel